Klipp sönder, sy ihop. 

Hade en gammal blus. Missfärgad och knepig modell, men fint tyg. Den låg här i en hög, som allt annat, mina högar, mina samlingar med sånt som kan bli.

Så vad ska den bli. Klipper isär den, tar loss knapparna, stryker och lägger iordning.

img_20180104_104507_1097955327889577274780.jpg

En del fick min gamla docka direkt. Det är en figur av sidentrikå som jag aldrig sydde klart. Han är mitt dåliga samvete. Han hade fula kläder, jag tog av dem och gav honom en ny blus. “Kallar du det här blus”. Sydde en ny kjol av gamla japanska brallor “fnys”. Han sitter där på skrivbordet, tittar på mina lappar och misstycker. Han kritiserar mig hela dan. det känns fint. Han bryr sig lite och jag slipper säga åt mig själv, säger åt han istället, bäddar ner honom på kvällen, eller när jag ledsnar.

Hen sa, att varje dag med mig är en kamp. jag fattade aldrig att det var en dålig sak, innan hen sa det. Man kan inte älska nån i konstant rörelse, man kan inte bo där. Jag flyttade tillbaks till linje 17, det var bra. Jag bygger ett hem här, nära skogen, jag målar om och sorterar. Vill ha lite frid, men det kommer ta en stund. Hen sa, att jag fråntar den sin agens. Kan jag rå för det, att du vill va med mig, eller att du hatar mig. nej.

dsc_02081395622392782919329.jpg

Hon sa, Du är så dum Ulrika, så dum och tråkig, du vill bara bråka.

Ja, Jag vill få vara. Jag vill att rätt ska vara rätt. Att mitt jobb ska va värt nåt. Jag vill få vara ifred och att mina celler ska sluta förändras. Jag vill att det ska finnas rättvisa, att inte bli nergjord hela tiden. Jag vill slippa försvara grundläggande mänskliga värden. Men tills dess jag slipper, så kommer jag bråka. För alla ungar. För mig. Från yttre angrepp och inre.

dsc_02138862548241944105247.jpg

Det blev ett nytt tyg av den gamla blusen. Kanske inte det starkaste eller mest välputsade. Vad det ska bli vet jag inte än. Kanske en duk till stugan som blev min. Kanske en kjol åt nån mindre person. Kanske en tavla. Kanske blir det inget, bara en annan hög av arbete och tid, som kallas 2018.

dsc_02165633937470588697012.jpg

En vill tro att det finns nåt värde även i det begagnade. Jag vill tro att jag inte bara är ett nystan med trasor, jag kan vara ett lapptäcke. Jag kan vara värd besväret. Trots eller kanske på grund av det. Ett bråkigt lapptäcke, som har en fin sida, om man tittar lite snällt, från ena hållet.

Advertisements

När kvinnor är från Mars.

Hur mycket oftare sticker man sig inte på en ros än blir bränd av en nässla?

Man vaknar på morgonen och gör sitt bästa. Man gör rostmackor åt alla och te åt de som vill ha, själv dricker man kaffe, stående med en blick mot himlen. Det kan vara regntungt och det kan vara vårljust, eller som nu, nån slags höstkyla som biter i morgonljuset.

Hur ska vi rulla med att vi vill till varann som vatten vill till diken, va? Och varenda soffa lutar inåt, allt är riggat.

Man vaknar och varje dag en liten inventering. Jag har två småbarn & ett stort. En katta som är min, en lånad och en fiskstackare. Varje dag en inventering och ett accepterande av de som inte är här. De jag gått ifrån och de som gick från mig.

Va

Jag är olidlig. Jag vill saker. Jag behöver sanningen. Vissa vill hellre plåga ihjäl det i en än gå, andra tar tag och säger; Ulrika, varje dag med dig är en kamp, jag går nu. Vissa slåss först, gör ner en tills man nästan ger upp. Andra säger, ja gärna matlåda, te, kattvakt, kyss mig såhär, vilken fin tröja, men nej, jag kan inte lova nåt. Jag kan leka kompisar men jag kommer aldrig att fånga dig tillbaka. Också en slags våld, som jag inte kan värja mig från.

 

Kan du vakta min rygg om jag vaktar din rygg?

Städar bort och vädrar ut för allt är över, allt tar slut.

All the little stitches that mend my heart.
x x x

 

Stort Tack till Linnea Sjögren som fotograferade mitt klippande och stygnanade och lindande av nystan tålmodigt igår eftermiddag. ❤

Now you see me now you don’t. 

Mina elever.

En del barn börjar mitt i terminen.

De kommer från Örebro eller Järvsö närmast och pratar svenska med en annan dialekt. 

Andra är där när terminen börjar,

men slutar plötsligt för pappan är sjuk, eller död.

Eller så blir de flyttade, till Norrbotten kanske.

En älskar fotboll, en är bäst i klassen på matte.

En kan alla låtar i melodifestivalen,

En annan lär sina klasskompisar persiska poprefränger.

En av mina elever har en flackande blick.

Han sover aldrig en hel natt.

Jag undrar vem som slår honom, han själv?

En del är jätteduktiga, syr ikapp en årskurs på tre lektioner,

gör anteckningar, jobbar frenetiskt.

Tills de inte kan komma mer.

Vissa orkar inte jobba. Paniken syns.

De segar och förhandlar för att slippa.

Jag säger, sy ett stygn till.

Bara ett till på raden. 

Sen är det rast.

Vi ses igen nästa vecka.

Kanske.

Vi som for.

Tre segel på färd. Lite som mamman med tankarna i motvind. Lite som storebror som släpar småsyskonen till dagis. Eller som spöken efter de som for men aldrig kom fram.

Spår Av Liv.

Man flyttar för att man längtar. Man flyttar för att man måste. Man flyttar och man lämnat spår, man lämnar en del av sig själv som för alltid är borta.

Dessa tre grupper ställer jag ut nu i sommar på Bryggeriet i Nora. Vernissaget är på lördag mellan 13-16 men sakerna hänger till sista juli. Öppettider finns på deras hemsida &  Facebook. 

Jag gör ett nytt inlägg med detaljbilder efter lördag. 

De små grejerna är till salu och jag delar hälften med lighthouse relief i Grekland som jobbar för att hjälpa de mest akut utsatta.

http://www.lighthouserelief.org

http://www.norart.se

Snart i en bruksort nära dig.

Om utställningen :

Att Fara.
Vi far. Ibland för att vi inte har ett val, ibland för att vi är de som törs.
Vi far! Vind i seglen, eller så ror vi. Över havet, genom viken, uppströms, motvind, sol i ansiktet eller regn i nacken. 

Emigranter och invandrare. Migranter och flyktingar. Människor håller på. Världen är rörlig, sen istiden då männsikor följde isens tillbakadragande hit till modern tid, från krig, svält, förföljelse eller armod, den blir allt rörligare, hur de än försöker hejda, vi vill vidare.

När vi talar om svenska amerikamigranter är det med stolthet och glädje; de for! 

Jag tycker att nutidens migranter borde bemötas med samma slags respekt. De som trotsade allt. Ibland kriget, ibland rädslan, alltid nöden. De trotsade allt; de for.

Från armodet i Kina, Karelen, Irland, Syrien, Nordafrika, Småland, Mexico, i evighet.

Människans strävan och längtan är evig. Det jag vill, vill du.

Framåt.

Hemåt.

Smedjebacken revisited.

Det är Ahlbäcksdagar strax,vill man gå på föreläsningar & grejer får man anmäla sig snabbt som blixten.

Vill man bara gå på vernissage på lördagen däremot är det bara att dyka upp!

Jag kommer va där och konst har jag gjort. 

Pride Nytt! 

Passade på att leverera lite mer garn till Almgrens Sidenväveri & Museum lagom till årets partyhelg här på textilsöder.

Kom och säg hej – är på museet alla dagar utom torsdag – och passa på köp broderigarn till specialpriser!

1 docka flamfärgat ingår dessutom fram till lördag! 

För allas rätt  ❤💖💛💚💙💜 

Kolla va fint det är här-

Spår av igår, av idag.

Jag var 20 och mormor levde och jag gick Textil grundkurs på folkhögskolan i mina vandringssneakers. Hon lagade middag varje dag och va piggare än på länge sa de. Vi tittade på tv ihop en del kvällar men jag lyssande på P3 på kammaren oftast. Kaffe varje morgon sen dess alla dagar till tidens slut.

Som vi stod på bron.

När jag ser barnen kuta runt på tomten och leka under träden ser jag mig själv och mina syskon, och tänker på mamma och hennes syskon. 

Småbarna kutar

Nu är jag hemma igen och jag tittar på en av tavlorna jag målade som examensarbete på gymnasiet, där mormor dricker kaffe. 1996. Samma trädgårdssoffa. Samma rabatter. Samma garage. Min dotter heter Tyra i mellannamn. Mormor dog två månader efter att hon föddes, våren 2009.

Mormor dricker kaffe.

Jag hivade skorna i soporna. Tog fram tavlan från skåpet. Gör kaffe. Här litet soundtrack med St.Etienne :