Klipp sönder, sy ihop. 

Hade en gammal blus. Missfärgad och knepig modell, men fint tyg. Den låg här i en hög, som allt annat, mina högar, mina samlingar med sånt som kan bli.

Så vad ska den bli. Klipper isär den, tar loss knapparna, stryker och lägger iordning.

img_20180104_104507_1097955327889577274780.jpg

En del fick min gamla docka direkt. Det är en figur av sidentrikå som jag aldrig sydde klart. Han är mitt dåliga samvete. Han hade fula kläder, jag tog av dem och gav honom en ny blus. “Kallar du det här blus”. Sydde en ny kjol av gamla japanska brallor “fnys”. Han sitter där på skrivbordet, tittar på mina lappar och misstycker. Han kritiserar mig hela dan. det känns fint. Han bryr sig lite och jag slipper säga åt mig själv, säger åt han istället, bäddar ner honom på kvällen, eller när jag ledsnar.

Hen sa, att varje dag med mig är en kamp. jag fattade aldrig att det var en dålig sak, innan hen sa det. Man kan inte älska nån i konstant rörelse, man kan inte bo där. Jag flyttade tillbaks till linje 17, det var bra. Jag bygger ett hem här, nära skogen, jag målar om och sorterar. Vill ha lite frid, men det kommer ta en stund. Hen sa, att jag fråntar den sin agens. Kan jag rå för det, att du vill va med mig, eller att du hatar mig. nej.

dsc_02081395622392782919329.jpg

Hon sa, Du är så dum Ulrika, så dum och tråkig, du vill bara bråka.

Ja, Jag vill få vara. Jag vill att rätt ska vara rätt. Att mitt jobb ska va värt nåt. Jag vill få vara ifred och att mina celler ska sluta förändras. Jag vill att det ska finnas rättvisa, att inte bli nergjord hela tiden. Jag vill slippa försvara grundläggande mänskliga värden. Men tills dess jag slipper, så kommer jag bråka. För alla ungar. För mig. Från yttre angrepp och inre.

dsc_02138862548241944105247.jpg

Det blev ett nytt tyg av den gamla blusen. Kanske inte det starkaste eller mest välputsade. Vad det ska bli vet jag inte än. Kanske en duk till stugan som blev min. Kanske en kjol åt nån mindre person. Kanske en tavla. Kanske blir det inget, bara en annan hög av arbete och tid, som kallas 2018.

dsc_02165633937470588697012.jpg

En vill tro att det finns nåt värde även i det begagnade. Jag vill tro att jag inte bara är ett nystan med trasor, jag kan vara ett lapptäcke. Jag kan vara värd besväret. Trots eller kanske på grund av det. Ett bråkigt lapptäcke, som har en fin sida, om man tittar lite snällt, från ena hållet.

Advertisements