Klipp sönder, sy ihop. 

Hade en gammal blus. Missfärgad och knepig modell, men fint tyg. Den låg här i en hög, som allt annat, mina högar, mina samlingar med sånt som kan bli.

Så vad ska den bli. Klipper isär den, tar loss knapparna, stryker och lägger iordning.

img_20180104_104507_1097955327889577274780.jpg

En del fick min gamla docka direkt. Det är en figur av sidentrikå som jag aldrig sydde klart. Han är mitt dåliga samvete. Han hade fula kläder, jag tog av dem och gav honom en ny blus. “Kallar du det här blus”. Sydde en ny kjol av gamla japanska brallor “fnys”. Han sitter där på skrivbordet, tittar på mina lappar och misstycker. Han kritiserar mig hela dan. det känns fint. Han bryr sig lite och jag slipper säga åt mig själv, säger åt han istället, bäddar ner honom på kvällen, eller när jag ledsnar.

Hen sa, att varje dag med mig är en kamp. jag fattade aldrig att det var en dålig sak, innan hen sa det. Man kan inte älska nån i konstant rörelse, man kan inte bo där. Jag flyttade tillbaks till linje 17, det var bra. Jag bygger ett hem här, nära skogen, jag målar om och sorterar. Vill ha lite frid, men det kommer ta en stund. Hen sa, att jag fråntar den sin agens. Kan jag rå för det, att du vill va med mig, eller att du hatar mig. nej.

dsc_02081395622392782919329.jpg

Hon sa, Du är så dum Ulrika, så dum och tråkig, du vill bara bråka.

Ja, Jag vill få vara. Jag vill att rätt ska vara rätt. Att mitt jobb ska va värt nåt. Jag vill få vara ifred och att mina celler ska sluta förändras. Jag vill att det ska finnas rättvisa, att inte bli nergjord hela tiden. Jag vill slippa försvara grundläggande mänskliga värden. Men tills dess jag slipper, så kommer jag bråka. För alla ungar. För mig. Från yttre angrepp och inre.

dsc_02138862548241944105247.jpg

Det blev ett nytt tyg av den gamla blusen. Kanske inte det starkaste eller mest välputsade. Vad det ska bli vet jag inte än. Kanske en duk till stugan som blev min. Kanske en kjol åt nån mindre person. Kanske en tavla. Kanske blir det inget, bara en annan hög av arbete och tid, som kallas 2018.

dsc_02165633937470588697012.jpg

En vill tro att det finns nåt värde även i det begagnade. Jag vill tro att jag inte bara är ett nystan med trasor, jag kan vara ett lapptäcke. Jag kan vara värd besväret. Trots eller kanske på grund av det. Ett bråkigt lapptäcke, som har en fin sida, om man tittar lite snällt, från ena hållet.

Advertisements

Ett nytt slags porträtt.

Sytt dockor förut, de föreställer känslor eller illustrerar berättelser. Men nu fick jag göra vad jag ville av två foton, så då sydde jag dem som dockor istället för att göra vanliga porträtt…

Två bröder i utklädningstagen.

Det tog nästan ett år att få dem klara. Jag sydde och sprättade. Klädde på och klädde om.

Men nu är de presentabla. De kan böja på knäna och armarna. Man kan klä av dem om man vill. Och på, om det blir kallt.

Deras händer & fötter är lite löjliga. Men håret blev väl bra?

Storebror har en ulljacka, lillebror en cape.

Hejdå & ha det fint hemma!

Att fara.

image

Börjar nästa projekt nu, inför utställningen i Smedjebacken i höst.

image

Det ska handla om att fara. Det ska skildras på ett segel. Eller med ett segel.

image

Det ska bli mitt största hittills.
Större än weffnung werke. Större än Lyktan. Större än Intergalactic Babies.

Det är mycket enklare

image

Vi gör helg. Vi brygger kaffe, vi bjuder hem vänner & kanske tvättar lite.
Samtidigt så drunkar det människor på Medelhavet idag som alla andra dagar för att det inte finns några lagliga vägar in i Europa.

image

Läste ett inlägg på politism.se av den unge juristen Viktor Banke om detta och den sista raden i texten grep mig särskilt. Så enkelt & logiskt. Nästan banalt i sin sanning. Men faktiskt verkar politiker och även vi vanliga dödliga glömma detta väldigt ofta: Man måste göra något nu: Inte sen.

image

Om man vill mena att människoliv spelar roll. Om man vill kalla sig medmänniska. Idag innan fler dör i onödan.

image

Vem vill ha påtår?

Viktor Bankes inlägg på politism

Ne me quitte pas-cutpiece.

Varje år broderade jag nya näsdukar till min man. Men förra året kom han hem och ville skiljas. Jag sörjde men sydde ändå hans födelsedagsnäsdukar. Fast nu med Jacques Brels klassiska Ne Me Quitte Pas istället för hans initialer, eller mina tankar, eller barnens namn. Jag åkte till landet på sommaren och när jag kom hem hade han flyttat ut och lämnat näsdukarna kvar.

Every year I used to sew new handkerchiefs for my husband. But last year he came home and asked for a divorce. I mourned but still made him his birthday handkerchiefs. But this time with Jacque Brel’s classic words Ne Me Quitte Pas, instead of his initials or my thoughts or the childrens names. I went out to the summer house for the season and when I returned he had moved out and left them behind.

imageimage

Poerty & Embroidery = <3

Miracles were ment to happen.
Miracles were ment to happen.
börjar
börjar
handkershiefs
handkerchiefs of sorrow.
cut up & woven emboidery
cut up & woven embroidery
Martas klagan
Martha’s lament
Dikt Harry Martinson
Poem Harry Martinson
På fabriken-servetter
På fabriken-servetter
Hela Harry Martinsons dikt
Förbindelse.

Writing words and sewing words are quite different experiences,

Sometimes I sew to attach my feelings to the cloth, to rid myself of them, and other times to give them weight and bearing.

Sometimes I steal poems, quotes or passages from books, other times I make it up as I go along.

Always in search of the miraculous.

Utställning nu. snart.

image

Imorn ska jag bygga klart och (börja) visa mitt broderiprojekt På Fabriken på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Efter 14:00 får man komma. Ja, eller lite före om man har vägarna förbi och inte har nåt bättre för sig. Nästa vecka är jag också där ibland. Hänger till den 23dje augusti ifs så ring om du vill träffa mig där, annars följer det museets vanliga öppettider.
Välkommen!