När kvinnor är från Mars.

Hur mycket oftare sticker man sig inte på en ros än blir bränd av en nässla?

Man vaknar på morgonen och gör sitt bästa. Man gör rostmackor åt alla och te åt de som vill ha, själv dricker man kaffe, stående med en blick mot himlen. Det kan vara regntungt och det kan vara vårljust, eller som nu, nån slags höstkyla som biter i morgonljuset.

Hur ska vi rulla med att vi vill till varann som vatten vill till diken, va? Och varenda soffa lutar inåt, allt är riggat.

Man vaknar och varje dag en liten inventering. Jag har två småbarn & ett stort. En katta som är min, en lånad och en fiskstackare. Varje dag en inventering och ett accepterande av de som inte är här. De jag gått ifrån och de som gick från mig.

Va

Jag är olidlig. Jag vill saker. Jag behöver sanningen. Vissa vill hellre plåga ihjäl det i en än gå, andra tar tag och säger; Ulrika, varje dag med dig är en kamp, jag går nu. Vissa slåss först, gör ner en tills man nästan ger upp. Andra säger, ja gärna matlåda, te, kattvakt, kyss mig såhär, vilken fin tröja, men nej, jag kan inte lova nåt. Jag kan leka kompisar men jag kommer aldrig att fånga dig tillbaka. Också en slags våld, som jag inte kan värja mig från.

 

Kan du vakta min rygg om jag vaktar din rygg?

Städar bort och vädrar ut för allt är över, allt tar slut.

All the little stitches that mend my heart.
x x x

 

Stort Tack till Linnea Sjögren som fotograferade mitt klippande och stygnanade och lindande av nystan tålmodigt igår eftermiddag. ❤

Advertisements