Spår av igår, av idag.

Jag var 20 och mormor levde och jag gick Textil grundkurs på folkhögskolan i mina vandringssneakers. Hon lagade middag varje dag och va piggare än på länge sa de. Vi tittade på tv ihop en del kvällar men jag lyssande på P3 på kammaren oftast. Kaffe varje morgon sen dess alla dagar till tidens slut.

Som vi stod på bron.

När jag ser barnen kuta runt på tomten och leka under träden ser jag mig själv och mina syskon, och tänker på mamma och hennes syskon. 

Småbarna kutar

Nu är jag hemma igen och jag tittar på en av tavlorna jag målade som examensarbete på gymnasiet, där mormor dricker kaffe. 1996. Samma trädgårdssoffa. Samma rabatter. Samma garage. Min dotter heter Tyra i mellannamn. Mormor dog två månader efter att hon föddes, våren 2009.

Mormor dricker kaffe.

Jag hivade skorna i soporna. Tog fram tavlan från skåpet. Gör kaffe. Här litet soundtrack med St.Etienne :

Advertisements

Årsdagar

image

“Jag ska försöka drömma om lilla Rödlock med de gnistrande ögonen ikväll (…det är jag som är vargen).”

Idag för 11 år sen skickades detta sms sen va de ihop och det är de än!
& jag fick äran att brodera det för att fira så: ❤❤ Grattis på årsdagen söta ni! ❤❤

*REALITY*

So apparantly, there are people out there who can’t tell the difference between storytelling and reality, and think they are insulting somebody with their uneducated misogynistic comments.
Now -I do know the difference, and I don’t have the time or inclination to raise more children. So I am closing the comments function.

If anyone out there has an problem dealing with the fact that some of us chose to have stories, mystery & dreams in their lives, might I suggest you talk to your therapist or nana about this “great injustice” and leave the rest of us the fuck alone to dream, weave, sew and love.

Enjoy your internet.
Your “anonymous” comment has been reported to the police.

image

My doll O.P. before he moved house to help a friend out.